Saga

Döm inte för hårt, det är första försöket med en story påhittad i all hast och vartefter.

SAGA

Hon satt vid fönstret. Väntade.

Uppifrån andra våningen hade hon både god utsikt över gatan och samtidigt någonsorts kontakt med människorna som idogt strävade på där nere.

Förut kunde hon sitta där i evigheter och fantisera om alla dem, som med olika mål i sikte, uppfyllda av sitt eget liv, trampade trottoarsten från morgon till kväll där nere på gatan.

Vart skall den långe, magre farbrodern med kappan som blåser upp framtill? Är han på väg hem till sin perfekta husmors-hustru, som med nylagt hår stökar vid pannorna på spisen, stryker händerna över förklädesmagen samtidigt som hon gnolar med i radioprogrammets gamla godingar? Grälar hon sedan godmodigt då hon får se att han tagit den gamla kappan som hon ännu inte hunnit sy nya knappar i, muttrar kärleksfullt vidare medan hon hastar på med tekitteln så att han skall få nån värma i kroppen?

Eller har han just raglat upp ur sängen och är frukost-sugen, på väg till närmaste matvarubutik för att invänta att klockan slår 09.00, då ölkylen befrias från hänglås och skam? Det är nu, vid detta klockslag, helt normalt och lagligt att köpa sej en klirrande kasse med kolsyrat frukostdricka.

Och den snabbfotade snärtan som klapprar med klackarna mot trottoaren så att det hörs ända in genom den kalla fönsterrutan på andra våningen? Vart skall hon ta sina illröda läppar och bångstyriga lockar?

Skall hon sitta, strängt upptagen vid skrivbord och sekreteraruppgifter, med bysten hängande över både urringning och tangentbord ända tills chefen ler uppskattande med svepande blick? Kanske sedan låta sej bjudas ut på "arbetsmiddag"?

Eller har hon kanske nyss lämnat tvillingarna på dagis, och stressar nu vidare till veterinären med familjens prisvärda hund Fluffy, som under natten tuggat i sej en försvarlig längd nylonstrumpa?

Varje morgon så länge hon kan minnas har hon suttit här. Så länge någon kan minnas. En livstid? Två? Fnys, vem kan säga?

Varenda syrlig, krispig vårmorgon har hon suttit här, beskådat tunna kjoltyg och trippande sandaletter, varje sommar har hon inpräntat ljudet av människor på väg till stranden. Med huvudet på sned har hon betraktat deras brunbrända ben och spänstiga armar,spända under pick-nickkorgens tyngd.

I en tidsålder har hon sett snöstormar kuva huvförsedda hjässor och pulsande kängor, och alla höstar före denna, har duggregn och dimma gjort fantasierna gråa och dystra.

Hon ler inombords.

Men nu för tiden finns Jonas. Nu är alla andra fantasier överflödiga.

Det enda hon behöver är Jonas, och efter all denna tid är det bara honom hon väntar att få se traskandes där nere. Bara Honom hon fantiserar om.

Att det då är Sara hon ser där nere på gatan, får näsborrarna att spärras ut av missräkning.

- Heeej! ropas det i hallen, kassarna ställs ner med prassliga dunsar. Ett il av ruggig höstluft sveper genom lägenheten medan Sara hänger upp kläderna vid dörren.

- Hej, säger hon på nytt när hon uppenbarar sej i dörröppningen, flåsar jäktat och ilar vidare med kassarna till köket. Hon pratar högröstat och oförtrutet på där inifrån medan kassarna töms på sitt innehåll, kylskåpet öppnas och stängs, skafferidörren smäller fast otaliga gånger med sådan fart att man måste blunda för att kunna kontrollera sin ilska över att hon, Sara, är som hon är. Så förbannat välmenande, ivrig och TANKLÖS!

Mitt i allt står hon nära. Jag känner doften av henne. Nyvädrat och lite parfym.

- Du, jag plockade in allt. Vinet står på bänken.

Det blir tyst, hon sitter på armstödet till den nya fåtöljen. Man kan väl för fan inte sätta sej där, hela armstödet blir ju nersuttet!

- Saga....säger hon bedjande. Tittar på mej med huvudet på sned.

Skulle det inte vara för att vi liknar så mycket på varandra skulle jag kunna skjuta henne. Men som det är nu...Ja, det skulle ju nästan vara som att skjuta sej själv.

Fast jag är nog antagligen, egentligen, vackrare. Än henne, än Sara.

Hon är också lång, men inte lika lång som jag. Och hon är smalare förstås. Nästan mager. Så jag har ju kvinnliga former som hon saknar, naturligtvis. Min byst är outstanding om jag får säga det själv.

Hennes hår är lika korpsvart som mitt, det har vi efter mormor. Hennes är långt och uppsatt i en konstnärlig knut med lösa lockar som slitit sej fria. Mitt är kortare. Lite tuffare, som man säger.

Men jag tycker nog att mina färger är vackrare än hennes. Visst är hon ju vacker, vad annars, vi är ju tvillingar, men hon ser lite blaskig ut tycker jag. Om man jämför.

Min hy är liksom persikohy, med ljuvlig gräddaprikos ton. Hennes hy är också strålande,men ibland lite sjuklig tycker jag,med en anstrykning av blått. Fast å andra sidan är ju hennes mun mera kyssvänlig än min kan man säga. Haha,jaaa.....

Men det som egentligen slår alla vi möter med häpnad, är våra ögon.

Gröna. Och då menar jag inte att de drar lite mot grönt. Både Sara och jag har långa, sotsvarta fransar som ramar in våra anmärkningsvärda ögon.

Hennes ögon är alldeles knallgröna. Ärtgröna om ni så vill. Som två jättesmaragder.

Mina ögon är nästan overkligt blekgröna med en mörkare kant runtom. De påminner om färgen som mormor hade på sitt utemöblemang på stugan. Lindblomsgröna. När jag är arg kan jag skrämma skiten ur vem som helst bara genom att stirra iskallt med mina overkliga,bleka psykopatögon. Det vet jag, och det utnyttjar jag. Har alltid gjort det.

Så det är precis vad jag gör nu. Stirrar obehagligt på min syster tills hon suckar, tar fjärrkontrollen till TV:n och knäpper igång den.

- Sådär då, säger hon uppgivet. Sätter huvudet på sned igen- en mycket väl inrepeterad rörelse som får de flesta att smälta och ta henne till sitt hjärta omedelbart- och ler överslätande.

- Du, jag måste sticka nu men vi ses imorgon. Säger det snabbt,liksom för att få det sagt så fort som möjligt.

Men vaddå, det är väl självklart att hon måste iväg. Det måste ju alla, alltid.

Vi ligger i vår säng. Sara kittlar mej tills jag får sendrag i tårna och vi skrattar båda så ögonen tåras. Vi hör att pappa är på väg uppför trappan, så vi försöker skärpa oss, lägger oss på varsin sida av sängen och gör oss beredda. Dörren gnisslar då den glider upp. Vi blundar hårt, låtsas sova.

- Mohahaaaa....ääär niiii BEREDDAAAAA????!!!!

Med ett jättebrak störtar den största, starkaste, modigaste, tryggaste pappan i hela världen in i vårt rum och slänger sej handlöst ner mitt mellan oss på sängen. Vi båda flickor attackerar honom besinningslöst med kramar och kittlar hans stora, kittliga lurvfötter tills han flämtande ber om nåd.

När vi lugnat oss, och han i tur och ordning tagit oss runt hakan, tittat oss i våra gröna ögon och kysst oss på nästippen, frågar han om vi har haft en bra dag,och om vi är redo att somna och drömma söta drömmar.

- Nu....säger han förtrollande och tittar på mej med en blinkning. Nu ska jag läsa en saga.....

Han ler, och jag känner att jag, just jag, är något alldeles speciellt för min pappa. Att jag betyder allt för honom,liksom han betyder allt för mej.

Sedan läser han ur en bok, och inte för att jag kan minnas vad han läste, men jag minns annat.

Hur vi låg på varsin axel och tittade i boken,med örat mot det tryggaste en liten flicka har. Lyssnande till den dova, burrande rösten, med näsan nergosad i den älskade pappadoften ända tills ögonen sakta föll fast. Sov den lugna, snusande sömnen som bara ett barn kan sova.

I visshet om att vara älskad, trygg och omhuldad.

Tänk att just doften är det jag minns allra bäst.

Jonas har kommit. Tack vare Sara missade jag det njutningsfulla ögonblicket då han kommer knallande nere på gatan. Jag älskar att betrakta denna långa, gängliga Jonas. Min Jonas. Så spjuveraktig, loj och självklar. Handen i fickan, andra handen kanske far genom den långa, spretande luggen, eller håller i snöret till sjömanssäcken han brukar ha vårdslöst kastad över axeln.

Sara drar upp dragkedjorna till sina höga kängor och skall precis gå, när han öppnar dörren och kommer in. Det är som att solen bryter genom täta moln, allting ljusnar och mitt inre börjar vibrera.

- Åh, hejsan, hör jag den älskade stämman, är du här?

- Hej hej,kvittrar Sara förstås. Jag fixade lite god mat och vin åt er till helgen, tänkte att...ja. Att ni kunde vara värda lite myspys!

Jag hör att hon går, dörren åker fast med den sedvanliga Sara-smällen.

Vi är ensamma. Jag och Jonas.

Det är sommar. Vi bor på mormors sommarstuga hela familjen.

Mamma gungar i hammocken,dricker mormors hemlagade rabarberdricka och läser böcker. Läser och läser. Ibland sprutar vi vatten på henne tills mormor kommer rusande och undrar vad i herrans namn som står på.

Pappa står bland tomatplantorna och skrattar med svetten lackande i pannan. Lutar sej på grepen, kepsen skjuten bak i nacken. Då tycker vi att han också borde få sej en avsvalkning, så vi tar vattenslangen och bombarderar honom.

Mamma tittar på med handen som solskydd för ögonen. Skrattar. När vi bråkat klart hänger hon boken på tork över ryggstödet och går över till pappa bland grönsakerna.

Mormor kommer ut med fika. Dukar på det ögongröna bordet. Tittar skyggt bort mot mamma och pappa i grönsakslandet.

Ibland vet jag att man inte borde titta, men det är så lugnande. När man ser stark, brunbränd arm runt mammas midja, hör ett pärlande skratt som lovar guld och gröna skogar och vet att i blickarna de utbyter med varandra finns Kärleken. Villkorslös kärlek och tillit i oändlighet.

Tills pappa tar vattenslangen förstås. Då är det kört, för mamma är så himla snabb i fötterna och smidig i kroppen. Före han ens har fått på nån stråle från den där gamla slangen har han fått en hel hink med iskallt vatten över sej.

Sen sitter vi alla runt bordet och soltorkar. Det doftar kokkaffe och bulla med pärlsocker.

Mormor stickar sockor. Mitt i sommarn.

Jag sitter och tittar på medan Jonas donar i köket. Han jobbar vecka/vecka, så det är vår första kväll tillsammans på en vecka. Sju långa dagar har det känts ensamt. Men nu är han här igen.

Fredagkväll dessutom. Som jag älskar. Favoritkvällen.

Pratande och skrattande åt sina egna halvdåliga skämt lufsar han runt i köket bland kastruller och kryddgrönt. Jag vet att jag avgudar honom och att det syns i mina ögon likväl som ilskan syns där då jag är förbannad.

Det är aldrig hälsosamt att avguda en karl.

Han häller upp mer vin. Serverar maten nästan som på restaurang. Han sitter nära. Så nära att jag måste skälva då hans armhår stryker mot mej. Han lyfter sin hand och för en hårslinga bakom mitt öra. Ler, hans ögon är brunnar.

Efter maten sitter vi kvar, smuttar vin. Han lutar hakan i handen och stöder armbågen på bordet. Berättar allt möjligt. Från när han bodde i Thailand, om tsunamin. Att han flyttade hem sen, inte ville vara kvar där. Min strupe snörs samman av återhållen skräck.

Vad skulle jag ha varit om inte han hade återvänt? Ingenting. Jag är ingenting utan Jonas.

Vi kollar IDOL på tv:n sedan, vi har precis samma musiksmak. Smuttar en droppe vin till. Jag vet att jag tittar mer på Jonas än vad jag ser på tv. En riktig myskväll.

Sedan blir det läggdags.

Sara och Saga. Saga och Sara. Alltid tillsammans, vi behövde nästan inte prata med varandra. Visste ändå vad den andra tänkte och tyckte. Sa samma sak samtidigt och skrattade åt det.

Enda gången vi skilde på oss var på ridningen. Det var ju så dyrt sa mamma. Vi fick turas om helt enkelt. Varannan gång. När den ena red fick den andra komma med på fik. Äta bakelse och trösta sej på det viset. Eller till mormor på en snabbvisit.

Det var bara en gång som det där varannan gång inte funkade. Sara fick åka två gånger i rad eftersom jag hade feber när det var min tur. Så, sen ville jag också med våld rida två gånger i rad, för rättvisans skull.

Vi satt i baksätet och stred om detta hela vägen till stallet. Pappa blev galen där i framsätet. Stannade bilen och sa att om vi inte höll tyst skulle vi få stiga ur och gå dit vi skulle. Vi tystnade. Det var inte ofta pappa blev arg.

Sen kan man ju undra om det var därför vi blev försenade. För att han måste stanna bilen. Om det var därför det gick så snabbt. När Sara stigit ur bilen och skuttat iväg till stallet körde pappa, med mej muttrandes i baksätet, med en jäkla fart för att hinna till mormor före sportnyheterna började på tv.

Inte hann vi dit ändå.

Att blunda kan göra mycket. Blundar man kan man sätta annan prägel på verkligheten. Man kan sätta lögn framför sanning, och bakom stängda ögonlock se det man vill se.

Att få sitta i ett doftande bubbelbad en fredagskväll med levande ljus i pampiga kandelabrar, det är en sanning. Att mannen man vördar, aktar och älskar, ömsint har tagit av alla ens kläder och nu sakta masserar med bubblor och skum är en annan sanning. Att vinglaset står där på badkarskanten och glimmar, kristallens prismor och den djupröda, mättade färgen är så förföriska att jag ser som i dimma, det är också sanning.

För mej. Min sanning, utan att blunda.

Kanske måste jag ändå blunda? För att få behålla min sanning? För att slippa se någon annans sanning i dennes ögon. Vi har kanske inte samma sanning.

Bäst att blunda.

Det är inte lätt att vara 10 år gammal och bryta nacken av sej. Det är inte lätt att vakna upp till pysandet från sin egen andningsmaskin och undra varför man har så ont men ändå inte kan röra en fena. Inte lätt att sluta blinka med sina ljuskänsliga ögon mot sjukhusets starka lysrör i taket.

Det är inte lätt att se sin vackra, glada mamma sitta grå och utmärglad på en stol i andra ändan av rummet och vilja ropa, behöver henne NU, NU, NU men man kan inte ropa.

Man kan ingenting för nacken är av, och den blir aldrig mera hel.

Doktorer lyser i ens ögon och de pratar, pratar och jag är RÄDD för det är om mej de pratar, de tror inte jag hör eller fattar, mamma bara stirrar och säger

- Hmm,jaaa, hmmm....

....jag vill att min pappa skall komma nuuu, och när jag vill gråta kan jag inte ens det för då hakar allting upp sej och jag får ingen luft.

- Det blir nog bäst, det blir nog bäst säger de hela tiden,och mamma kan inte ens se mej i ögonen.

- Vad!?! vill jag ropa, vad är det som skall bli så bra??? Vad, vad??

Sara tittar, hon ser mej i ögonen men tittar genast bort.

Hon vet att det var min tur att rida den gången. Hennes tur att åka till mormor med pappa.

- Vi köpte så fina blommor till pappas kista,säger hon mitt i allt. Glor som en tönt rakt ner i golvet.

Kista? Kista? Jag funderar förvirrat, hysteriskt, vilken kista menar hon? Vilken kista?

- Jag skrev en hälsning från dej, Saga, viskar hon och skrapar med nageln på sänggaveln. Till pappa. Som han fick med sej i graven. Äntligen tittar hon upp, men hennes ögon är inte gröna, de är svarta.

Det är då jag börjar med mitt blundande. Jag blundar tills jag ser min pappa, för det är honom jag vill se. Blundar jag så finns han, jag hör hans röst och känner hans varma doft.

- Saga, säger mamma. Du skall bli utskriven från sjukhuset. Rösten är död,men hon låtsas låta glad. Varför är mammas röst död? Jag kisar genom fransarna,vågar inte öppna helt.

- Du skall få flytta till ett trevligt boende. Det är det enda rätta. Det blir det bästa.

Sara tittar upp i taket och mamma stirrar med död blick rakt fram. Klapp,klapp. Klappar mej på handryggen på en armlängds avstånd. Mina ögon är vilt uppspärrade,hjärtat bultar,bultar!

- Sara, säger mamma. Sara, nu skall vi åka hem. Vi måste åka hem nu.

HEM,jag vill också hem, ta mej med!!! HEM,HEM!!!

Hur mycket jag än blundar den kvällen,vill det inte riktigt hjälpa. Sanningen är som den är iallafall, vare sej man har vidöppna eller ihopknipta ögon. Jag har 10 år på bruten nacke och jag är hemlös.

Natt. Fredagskvällen var ljuvlig. Jag hör Jonas snarka. Tittar i tak. Lyssnar till pysandet och räknar. Blunda och räkna pys, det är mitt enda sätt att somna.

Imorgon. Vill inte att det skall bli morgon.

Det är magdag imorgon. Inte så kul att få det där lavemanget och skita stora, pruttiga lass mitt framför ögonen på den man älskar. Så får han den äran att reda upp det också.

Gud, så han måtte hata det. Det skulle jag göra.

Och inte fan kan han ju blunda heller, inte skulle det hjälpa.

Före jag blev så här bitter och slutade använda datorn för kommunikation frågade jag Sara om hon kunde hjälpa bort mej. Alltså, ta livet av mej. Hon vägrade. Låtsades bli fullkomligt bestört.

Vad nu det skulle va så mycket att förtvivla över. Det känns som att jag kan det här nu.

Titta i fönster alla dagar,skita var tredje. Kul, vad har du själv gjort på sistone? Fy fan...

Så jag slutade prata med henne. Jag trodde att hon var mitt hopp, min trygghet. Min biljett till friheten.

Hon borde också få slippa mej nu. Laga sej en liten familj, en baby och en gubbe att hämta tofflorna åt.

Inte kan hon gå omkring och låtsas att hon också bröt nackan av sej den där kvällen, bara för att vi är tvillingar. Men hon har väl aldrig vart den smartare av oss två precis.

Jag ser mej i spegeln. Vem är jag? Mina ögon är mörka. Jag är Sara.

Jag mår illa. Jag vet att det borde vara tvärtom.

Att det borde ha varit jag som bröt nacken mot ett träd, tre minuter i sportnytt.

Idag borde Saga ha hälsat på mej och min assistent Jonas i min specialanpassade lägenhet.

Eller, förresten, det skulle hon inte. Hon skulle ha hälsat på mej vid min gravsten.

Min kavata,modiga, käraste syster. Hennes kurage skulle ha hjälpt mej hela vägen upp till himmelriket om det varit jag som satt ryggradslös i rullstol. Ryggradslös är jag ju i vilket fall.

Jag skall göra det. Jag skall förbannemej göra det!!!

Jag kan ändå inte leva. Jag är levande död. Jag kommer inte att kunna leva efteråt heller. Hur skulle jag kunna stå vid tre kalla gravstenar och tända ljus återstoden av ett liv? Pappa. Mamma. Saga. Det får bli ett tillägg. Ha. En dubbelsten. Saga och Sara. Sara och Saga. Inte ens i döden skiljdes de åt. Tvillingsjälarna.

Jag ska förbannemej göra det!!!

Vi sitter ute på balkongen med eftermiddagskaffet. Pratar om allt. Och inget. Diskuterar, strider hetsigt, skrattar vänskapligt. Allt om vartannat. Jag ser i hans ögon att han fortfarande, efter all denna tid, blir förvånad över min skarpa tunga och mitt snabba intellekt.

- Saga, säger han bara. Jag vet vad han vill säga, jag ser det helt plötsligt. Det står skrivet med skyhöga bokstäver över hela det älskade ansiktet. Hur? Hur kan han mena detta? Vad skall han med mej till? En man har större glädje av en koloni amöbor än av mej.

- Det finns ingen...börjar han och kommer närmare. Det finns ingen som ser mej, som förstår mej på samma sätt som du, Saga. Han sitter på huk bredvid mej, ser mej i ögonen. Han är allvarlig men jag fortsätter leta efter tecken på skoj,retsamhet eller elakhet i hans ansikte. Det finns inte.

- Du är den roligaste, allvarligaste, vackraste, mest envisa och självständiga människa jag träffat. Jag kan inte fatta det själv, du sitter där du sitter och...ja, du vet ju själv, men inte desto mindre...Jag tror, det jag känner för dej, Saga, är kärlek, säger denna vackra, overkliga människa. Han ser förvånad ut själv, begrundar det han just sa.

- Jag håller av dej något så ofantligt att du kan inte fatta det. Nog måste du ha märkt att jag känner annat än assistentkänslor för dej...? Tur att du sitter i rullstol så jag kan köra dej dit jag vill ha dej,tillägger han med ett skratt. Så jag får ha dej för mej själv. Det har jag alltid velat. Det känns som jag är den enda som förstår dej också.

Jag känner låsta dörrar öppnas, till rum jag inte ens trodde hade en nyckel. Hur har jag nånsin velat lämna detta jordeliv fast denna varelse har andats samma luft som jag hela livet? Hur har någonsin mitt sinne kunnat färgats svart av beska tankar, när denna skapelse funnits till min förgyllning? Himlakören jublar, det brusar i alla bäckar och bergstoppar böjer knakande sina ödmjuka nackar.

Jag fattar ingenting,mina öron tror inte det de just hörde, de försöker fortfarande översätta till ett språk som min såsiga hjärna kan förstå. Mina ögon skyms och fylls till brädden av tårar,jag ser inget.

Det är ju synd,när man för en gångs skull inte ens behöver blunda. Sanningen duger ändå.

Ikväll har jag skålat i vackra kristallglas med min syster. Assistenten har jag skickat iväg. Jag skulle kunna slå ihjäl fanskapet när jag ser hur han tittar på mej. Fattar han inte att Saga är huvudlöst begapad i honom? Skall han då öppet visa att det är mej han är tänd på?

Jag har lagt min lillasyster i säng. Det är natt nu. Har borstat henne,lagat henne vacker.

Hennes värkmediciner och annat smått plock har jag just knaprat i mej och det känns skönt. Lulligt och behagligt. Jag ligger bredvid min modiga syster och ser de svarta fransarna skugga kinden. Jag smeker hennes varma arm.

- Ikväll gör vi det, säger jag tyst, men hennes ögon spärras ögonblickligen upp till vidöppet läge. Näsborrarna spänns ut. Vibrerar. Jag berättar att jag har gett henne lugnande medicin, och att jag snart skall stänga av respiratorn. Hennes ögon är så stora. Så vilt uppspärrade att det först nu går upp för mej, vidden av hennes dödslängtan. Jag berättar att jag måste koppla ur sladdarna genast eftersom jag själv också kommer att somna in i natt, och att jag redan är omtöcknad.

Hennes hjärta bultar så förväntansfullt, hennes ögon är gnistrande i månskenet. Det är skräck i dem, men jag lugnar henne, detta skall snart vara överståndet. Drar ur sladdarna och lägger ner mitt huvud på hennes bröst.

Pappa är här. Han ler godmodigt. Han skall berätta en Saga.

Snart är allting tyst. Äntligen får vi vila.