Nu har jag som vanligt ångest för att ha sagt sånt som kan vara upprörande igen. Oftast i krångliga spörsmål ser jag till mångas förtrytelse saken från bådas håll vilket alltså gör det svårt för mej att ta parti.
Och det vill jag härmed klargöra för någon som mot all förmodan sitter och andas högbröstat här nu. Att vara anhörig till någon som drabbas av allvarlig sjukdom är en fruktansvärd börda. Så är det. Man upplever en så stor sorg och vanmakt samtidigt som man har skuldkänslor för att man själv är den som är frisk. Ofta kan den frustrationen bli så jobbig att man själv, som den friska parten, tappar den mesta glöd och ork i livet man har. Och det är lätt för frustrerade människor att säga sårande saker på ett obetänksamt sätt, särskilt om man burit på frustrationen ett tag och fördämningarna släpper! Så är dessvärre sanningen, vi verkar vara skapta så vi människor. Hur man reagerar som människa på olika faser i livet beror ofta på vad man har med sej i bagaget från tidigare.
Och det är där problemen börjar. Kvinnor har i alla tider varit födda till ett liv där huvuduppgiften har varit att ta hand om hem och barn- därför reagerar de inte så mycket om de blir nödsagade att verkligen göra precis allt hushållsarbete. Män har varit födda till ett liv där de har blivit omhändertagna - således blir det en förvånande upptäckt att det är ett heltidsarbete att sköta hus och hem. Svårare än så är det i grund och botten inte.
Tänk vad mycket lättare allt skulle vara om vi som lever tillsammans inte reflekterade så mycket över "vad är min uppgift" och "vad är din uppgift"! Kan inte alla bara dra sitt strå till stacken utan att tänka vidare på det? Lever man tillsammans måste det ju finnas en orsak till det!
Eller skaffar man nån bara för att slippa böja sin egen rygg och för att ha en sängvärmare? Är faktiskt inte människor ute efter att ha en livskamrat? Alltså en människa man delar livet med och älskar?Detta måste jag fundera vidare på känner jag. Återkommer med fördjupande material. ;) kram/ Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar