Vad kan man säga...

...annat än som Senny sa imorse:
- Som vanligt när vi ska nånstans är det kaos och till och med färjorna stannar! Haha,ja det lät för bra!

Färjan står stilla, det man tänker på är ju inte sej själv och den stora olyckan att man blev utan buffémiddag, utan hur det skulle kännas att stå där på kaj på andra sidan om Ålands hav med baksätet fullt med sportlovströtta ungar och ett tomt VISA-konto!
Gissar att man skulle vilja ha en liten Aladdinlampa att gnida på tills det poffade till och man befann sej hemma igen idet trygga skenet av ...kylskåpslampan. För inte ens kylskåpet har man väl i skick när man kommer från resa? Bara ett tyst & mörkt hus färdigt att börja packa upp och tvätta kläder i....

Om detta låter genomtänkt kan jag säga att, ja, det är det. Detta resonemang och övertygande prat har jag bearbetat och genomsyrat mina barns sinne med denna vecka, barn som riiiktigt gärna hade suttit på Thailands strand istället för nere på Tellholms strand med frostnupna små näsor och tår som klirrar mot varandra på vägen hem över snöiga nejder.

Det funkar. Ungarna är nu riktigt nöjda, de får ju slappa hela helgen jämfört med sina pepparkaksfärgade vänner som sitter och huttrar i 50graders temperaturskillnad i Grisslehamn och inte kommer hem. Och när de kommer hem måste dom packa upp, städa, handla, ordna och allt medan dom är trötta, gnälliga och griniga...
Nä, det var tuuur att vi blev hemma!!!