Nog för att Lill-Mjau är söt men...Snart är den här guds förgätna dagen till ända. Ska man då skratta eller gråta?
Allt började med att jag överraskades av ett alldeles överväldigande migränanfall igårkväll. Inte ett vanligt ordinärt, utan ett med ljusskådespel, illamående och hjärtklappning. Värken som kom sedan, ett tryck som nästan fick mej att undra om det var en stroke, orsakade sån pina att jag fick ligga och hålla in fingrarna i ögonhålorna för att lätta på värken lite. Man sover ju inte så jättejättebra precis, snarare slumrar, vrider och vänder på sej alternativt som i morse:
Man vaknar och känner att man haft så ont att man inte ens vänt på sej i sömnen.Man har stelnat,domnat bort och fastnat i en grop.
Enda orsaken att man överhuvudtaget vaknar är att det hoppas hysteriskt och skenas på stampande tassar nånstans i huset och prasslas och klättras & prasslar i garderober som lämnats öppna.
För hur mångte gången denna vecka har inte de där för-nnade kattorna väckt oss 45 minuter före klockan ringer? Varenda morgon!!!
Man vinglar upp på stela ben för att släppa ut kattf-n som man antar att håller på pissar eller skiter ner sej- så springer den framför en,lycklig att det äntligen är morron, med svansen lyft glad i hågen raka vägen fram till kattmatskålen- för det är nämligen dax för frukost!!! Asså då skulle man kunna....
Det är så tröstlöst när man är så trött att man mår illa och knappt kan lyfta armarna och man ser klockan i köket och inser att man knappt kommer att hinna lägga sej före klockskrället på sängbordet kommer att börja yla gällt.
Så började denna dag och resten har varit ännu värre. Så ni kan ju tänka er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar