Det är som förgjort. Det skall hända något hela tiden som ställer till det. Det började förra sommaren med Johans konstiga symptom som resulterade i balansbortfall, rörelsebortfall och helikopterfärd till Uppsalasjukan. Sedan dess har det rullat på med mina knän som inte höll att gå på, en tandvärk som nästan fick mej att svimma i Stockholm, Sennys hjärtsjukdom och medicinering, mina ångestattacker och akutenbesök och Felix krupphosta och omkulltrillningar med åtföljande köttuppslitningar och skinnbroderier. Och nu detta.
Jag har varit bestämd sedan barnsben. Jag skall inte ha blindtarmsinflammation. Där går gränsen. Jag vill inte sövas och opereras, det bara är så. Men, men, man borde väl inte ha väntat sig annat än att blindtarmsinflammation kommer till dem som allra minst vill ha den. Men inte fattade ju jag vad det var när jag hade den där fruktansvärda, märkliga smärtan i magen.
Det kändes så konstigt, jag hade aldrig upplevt något liknande. Inte ens Samarin hjälpte, kan du förstå. Så efter att ha vakat hela natten och i smärtpåverkan försökt klara av mina morgonsysslor på jobbet for jag hem efter att ha ursäktat mej ifall någon syssla skulle ha varit bortglömd och ogjord. Hem och sova.
Det kändes så konstigt, jag hade aldrig upplevt något liknande. Inte ens Samarin hjälpte, kan du förstå. Så efter att ha vakat hela natten och i smärtpåverkan försökt klara av mina morgonsysslor på jobbet for jag hem efter att ha ursäktat mej ifall någon syssla skulle ha varit bortglömd och ogjord. Hem och sova.
Johan kom hem vid 10- tiden för att hämta Felix som skulle till tandläkarn och dra ut en mjölktand som vägrade lossna. Jag var naturligtvis vaken och insåg nånstans att jag verkligen borde åka till akuten med min stackars mage. Tur det. Efter mycket dåligt mående, blodprover och annat plågsamt lyfte tant Kirurgen ut min blindtarm antalet timmar senare och det konstaterades att den var riktigt ful och fem före sprickning.
Så nu har jag gjort Det. Opererat bort blindtarmen och jag kommer aldrig mer att behöva tänka på eller oroa mej för den fler gånger. Nu kan jag resa jorden runt eller vad som helst lixom. Men om jag känner mej själv rätt dyker det upp något nytt att oroa mej för dagarna i ända.
För jag har ju alltid varit bestämd med att inte bryta benen eller få ont i visdomständerna så de måste opereras heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar