Ännu en idol är borta

Det är för svårt att vara superstjärna av högsta kvalitet.
Människan klarar inte av att ha för mycket pengar, att synas och särskådas i för lång tid. Att vara stor, att vara idol.

Men det gör inte saken mindre sorgligt att idol efter idol, människor vars musikalitet man häpnat över, härmat och älskat- går hädan på grund av dålig hälsa, droger och depressioner. Det är inte samma sorg som när en nära älskad människa dör naturligtvis, men idoler har också en plats i ens liv.

Varför är det då så barnsligt att man nästan blir lite ledsen då artister dör? Man känner dem ju inte ens för tusan.
Men....Man har minnen och upplevelser som man alltid kommer att förknippa med deras musik och därför får man en känsla av saknad då de är borta. De är en del av ens liv. På samma sätt som olika dofter påminner om olika tillfällen har musik samma effekt. Stora saker och känslomässiga händelser har ägt rum till vissa låtar och det känns inte likadant att höra musiken då man vet att artisten är död...Hur många har inte dansat sin första tryckare till Whitney Houstons "I will always love you" till exempel, och nu har lite av det glada med det försvunnit.

Musiken finns ju kvar ändå, som tur är. Man kan fortsätta yla hennes låtar i duschen och försöka göra det bättre än henne utan att någonsin lyckas.
Men man önskar att alla dessa stjärnidoler hade kunnat få leva lite längre och lite bättre- deras drömmar och förhoppningar då de tog steget ut i stjärnglansiga världen som artister var nog storslagna!