onsdag 1 februari 2012

Frääääs. Ikväll går ingen säker.

Jag brukar tåla ganska mycket men jag måste säga det:
- Idag är ingen bra dag. Jag är arg, sur, lättirriterad, stött, ledsen, uppgiven. På så mycket. På olika människor. På olika oundvikliga livsprojekt.

Detta blir nog ett argt, skitsnacksinlägg. Förmodligen långt. Inget som någon av dem som läser här behöver gå till sej själv och stilla undra hur ni har sårat mej....Det var nog inte ni.

Men.

Det enda man får för att man vill vara ständigt tillmötesgående, trevlig, vänligt leende, respektfull fast man anser att den andra är oresonlig, se intresserad ut med lysande ögon, jobba fyra gånger mer än nödvändigt för att uppnå god prestation och svänga sej avig tills man mår illa av tarmvred för att vara till lags, vara duktig, vara GULD.......var va jag?..... JA det enda man får är skit.
Nära alla vet att man ändå bara är trevlig kan de ju säga och bete sej hur som helst för vad spelar det för roll.....Slit och släng, torka skorna på....

Men det är slut med det nu. Min tid är lika mycket värd som alla andras. Idag kom jag hem efter halv sju nångång. Den här veckan har jag jobbat mina 40 timmar för länge sedan och har lika många kvar.Minst. Och det som känns jobbigt med det är att timmarna gått till sånt man får SKIT för. Men det är ju helg snart.

Hela helgen kommer att gå åt till plugga. Plugg och städ som straff för att man har så mycket att man fan inte hinner sopa framför fötterna sina och hålla undan. Och vad får man? SKIT. Hela veckan har jag tagit S.K.I.T.

Men nu är jag trött. Så innerligt trött att komposten verkar livlig i jämförelse.
Det är slut med mina vänliga blickar, bekräftande leenden och jag har definitivt tagit ner skylten "var vänlig sparka mej mentalt tills jag kroknar" och nu är det hårt mot hårt som gäller.

Jag tänker också börja le snörpigt, veva med hysteriskt krökta fingrar i små energiska cirklar och titta fanatiskt på folk som tror att jag egentligen är vänlig och därför inte förstår att det jag säger är ondskefullt förrän jag redan har sagt allt och försvunnit.

Lämnar dem åt sitt, med mina ord som hål i deras bröst.

Jag tänker titta iskallt (eventuellt med en touch av hånfullhet/ obehag) på folk utan att röra en min som antyder till tillmötesgående eller bekräftelse, överlåta allt jobbigt åt någon annan och sedan hänga med då allt är klart, jag tänker gåra åt mej allt jag kan fast jag kanske inte behöver det men tar det bara för att jag kan och missunnar andra att ha det, jag tänker rätta alla som uttrycker egna tankar som inte överensstämmer med mina egna tankar och visioner, jag tänker göra allt jag vill istället för det jag måste och bara tycka att det är väldigt jobbigt när jag ska göra det (sucka, stöna, svära) och väldigt enkelt då någon annan gör det.....
Jag tänker utnyttja alla tillfällen till maktutövning som jag bara kan, i stort och smått.


Eller också inte.
Det känns lite bättre nu. Jag kanske bara ska fortsätta som jag brukar. Kanske jag tar lite te. Eller konjak.

Eller vatten, jag bantar ju för att göra livet ännu trevligare.


P. S Har ni sett filmen "Me, myself & Irene"? Jag slogs just av att jag känner mej som Jim Carrey i den filmen ibland.................En vacker dag explodeerar det och mitt andra jag, den onda Johanna, slår tillbaks.

1 kommentar:

  1. Gulp! Nu borde man ju få till något tröstande.
    Men jag vart mest svettig.. ööh.. och lite "tom o pallen."
    Men ETT vet jag...
    De andra, du vet de högmodiga fåntrattarna, de med IQ fiskmås...
    De har feeeeeel, det är deras feeeel, definitivt är de feeeel helt och hållet.
    Oberoende vad som hänt så håller jag med dig!

    SvaraRadera