...tycker synd om mej själv....

Detta var en allvarlig sorts förkylning, sanna mina ord.
Jag förstår att människor som brukar ha luftrörsproblem blir riktigt, riktigt dåliga då de får denna smitta!
I natt har jag suttit och sovit med sängbordslampan på och näsduken i ena handen. Med en karta ibuprofen och ett glas vatten i närheten. Jag var helt fastsvälld i halsen på ett synnerligen obehagligt sätt och planerade noga hur jag skulle inhalera av Felix luftrörsvidgande läkemedel före jag väckte Johan för att få skjuts till akuten vid en eventuell krissituation. Uj uj. Inte roligt alls.

Om allt vore som det skulle nu så skulle jag dessutom kunna precis allt till måndagens tentamen. Jag skulle bara ha att repetera som hastigast imorgon. Checka igenom allt en sista gång.
Men så är det inte, jag kommer nog inte att kunna läsa som jag borde inför denna tentamen. Och det får jag ta med ro, jag är väl bara människa. Som sagt. Mitt yra huvud kan inte läsa någonting just nu. Kalla fakta.

Jag tycker väldigt synd om mig själv.

Hela mitt huvud värker och är fullt med snor oavsett hur ofta den lilla röda näsan snyts. Innandömet av min hals känns som köttet vore naket. Smärtan skulle få en vuxen karl att gråta som en liten nyfödd- så ont tar det varje gång en nysning eller hostattack är ett faktum.

Ja, det är verkligen synd om mej. Det är det.