Tidsinställt

Tidsinställt inlägg

Jag är just nu på avdelningen, iförd fräscha vita kläder, tryggt leénde och hållande sval hand...ja, ni fattar.

I en kommentar här nedan så skrev Bella lite tröstande att det ju snart är sommar och då är min praktikperiod slut!

Det är sant, jag räknar ju ner mina tjänstgöringsdagar och veckor bara för att få resa hem. Jag vill hem mellan mina arbetspass och jag vill hem för gott när detta är genomfört och ser verkligen fram emot det.

Men.

Faktum är att jag har jättestora förväntningar på de kunskaper jag skall förvärva under just den här praktikperioden. Jag vill lära mig så mycket att jag kommer flera steg upp på stegen och känner att jag närmar mig yrkesfärdig sjukskötare. Det är en helt unik möjlighet jag sitter på, inte många studerande hemifrån har möjlighet att göra praktik på Akademiska.

Samtidigt som jag vill allt detta har jag dåligt samvete för dem där hemma-det är väl antagligen helt naturligt som förälder.

Dessutom har man väl någon form av mammainstinkt som sätter klorna i själen så fort man ska lämna sina barn. Det spelar ingen roll att man vet att de har det bra. De är hemma i trygghet  och deras liv rullar på med vardagsbestyr men själv sitter man långt borta och kan inte ta del av det.

Och inte finnas där om något händer!!

Det är den värsta känslan.

Kanske det är typiskt mammor att känna oro att allt inte funkar optimalt för barnen om man själv inte är den som styr upp allt? Är barnen solen och mamman är jorden som snurrar runt? Eller tvärtom?

Iallafall, när Bella skrev så där så kände jag ändå att hon har rätt. Det är snart över, det helt otroliga jag gör nu. Som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Det är jobbigt, ja, kanske mest för mej och inte för dem där hemma, haha!

Men det är snart sommar och då har det här fantastiska redan tagit slut. Det känns också lite synd.

Vill äta kakan men ändå ha den kvar!