Jag har snart gjort mina 8 veckor här i Uppsala. Det blev som alla ni underbara vänner sa: jag trivdes ju till sist, jag hade riktigt roligt, det var lärorikt, jag fick lite skön & behövlig egentid och allt det där som alla ni kloka visste...
Men jag vill nog hem nu. Nu är det bara tre dagar kvar på min tjänstgöring här. Sedan åker jag hem en sväng och nästa gång jag kommer hit är jag inte ensam.
Då har jag med mig Mannen- och vem vet- kanske till och med Sessan och Lillen hänger på! (men lägenheten här ska städas och det skall packas hem en hel del så barnen kanske nöjer sig med att skicka med en "att-köpa-i-taxfreen-lista"?)
Det är iallafall min tröst just nu i allt det trötta. Jag är ensam för sista gången. Det var vad jag satt och tänkte på under bussresan tillbaks hit. Tittade ut genom fönstret och kände inombords hur skönt det kommer att kännas att ha någon jag älskar och tycker om med mig hit sedan. Att få visa och få dela detta lite med någon också. Det har varit lite ensamt att vara ensam. Att inte känna någon, att bara vara en som ingen egentligen känner eller bryr sig om.
Snart är allt som vanligt igen, antagligen på gott och ont. Snart kommer jag att längta tillbaks till denna tid igen.
Jag kommer säkert att minnas detta hela livet som något unikt, jag kommer att sakna det och jag kommer garanterat önska att få uppleva det igen.
Men just nu känns det skönt att veta att resten av mina studier kommer att bedrivas på hemmaplan och att denna plikt är gjord.
Och att jag snart har "sommarlov". Jag är utmattad. Puh.
Men jag vill nog hem nu. Nu är det bara tre dagar kvar på min tjänstgöring här. Sedan åker jag hem en sväng och nästa gång jag kommer hit är jag inte ensam.
Då har jag med mig Mannen- och vem vet- kanske till och med Sessan och Lillen hänger på! (men lägenheten här ska städas och det skall packas hem en hel del så barnen kanske nöjer sig med att skicka med en "att-köpa-i-taxfreen-lista"?)
Det är iallafall min tröst just nu i allt det trötta. Jag är ensam för sista gången. Det var vad jag satt och tänkte på under bussresan tillbaks hit. Tittade ut genom fönstret och kände inombords hur skönt det kommer att kännas att ha någon jag älskar och tycker om med mig hit sedan. Att få visa och få dela detta lite med någon också. Det har varit lite ensamt att vara ensam. Att inte känna någon, att bara vara en som ingen egentligen känner eller bryr sig om.
Snart är allt som vanligt igen, antagligen på gott och ont. Snart kommer jag att längta tillbaks till denna tid igen.
Jag kommer säkert att minnas detta hela livet som något unikt, jag kommer att sakna det och jag kommer garanterat önska att få uppleva det igen.
Men just nu känns det skönt att veta att resten av mina studier kommer att bedrivas på hemmaplan och att denna plikt är gjord.
Och att jag snart har "sommarlov". Jag är utmattad. Puh.
Älskar dej oxo!
SvaraRadera