Man sitter och slötittar lite på en skräckfilm som utspelar sig i enslig, kuslig miljö. Ett hus fyllt av skrymslen, vrår, trappor och rum. Utomhus regnar det naturligtvis, det är alltid natt.
En film vars läskighet bygger på smygande figurer med onda avsikter, framhoppande läskiga typer med sneda glasögon, regnkappor och väl tilltagna slaktaryxor med trubbig egg.
Man är ensam vaken, klockan är 02:35. Fönstren står öppna för att släppa in åtminstone någon enstaka svalkande fläkt från den kvava sommarnatten. Det har slutat blåsa, allt är tyst och lugnt ute. Inte ett ljud hörs.
Det är då man hör ljudet från grannens gungor. Långsamt gnissel från gungans kedjor. När man tittar ut genom rutan, kisande för att se genom mörkret, ser man att den svänger sakta av och an oberoende av den milda brisen. Någon måste ha rört den.
Hårstråna reser sig i nacken och det bränns, känns som någon tittar på en bakifrån trots att man vet, vet, att man är ensam inomhus.
Skulle det ha varit på film skulle jag ha darrat med läpparna, haft tårar i ögonen och fortsatt fumla mig fram i mörkret. Letat mig fram genom dunklet och ropat:
- Hello? Hello? Är det någon där?
Kanske snubblat lite, trasslat och kavat mig fram i mattan utan att kunna ta mig upp.
Och sedan skulle fiolmusiken ha börjat spela hysteriskt och resten förstår ni själva.
Finns det något läskigare än ensamma gungor som gnisslar fram och tillbaks oberoende av vinden?
Skriver jag inget imorgon vet ni att man borde börja leta efter mig.
En film vars läskighet bygger på smygande figurer med onda avsikter, framhoppande läskiga typer med sneda glasögon, regnkappor och väl tilltagna slaktaryxor med trubbig egg.
Man är ensam vaken, klockan är 02:35. Fönstren står öppna för att släppa in åtminstone någon enstaka svalkande fläkt från den kvava sommarnatten. Det har slutat blåsa, allt är tyst och lugnt ute. Inte ett ljud hörs.
Det är då man hör ljudet från grannens gungor. Långsamt gnissel från gungans kedjor. När man tittar ut genom rutan, kisande för att se genom mörkret, ser man att den svänger sakta av och an oberoende av den milda brisen. Någon måste ha rört den.
Hårstråna reser sig i nacken och det bränns, känns som någon tittar på en bakifrån trots att man vet, vet, att man är ensam inomhus.
Skulle det ha varit på film skulle jag ha darrat med läpparna, haft tårar i ögonen och fortsatt fumla mig fram i mörkret. Letat mig fram genom dunklet och ropat:
- Hello? Hello? Är det någon där?
Kanske snubblat lite, trasslat och kavat mig fram i mattan utan att kunna ta mig upp.
Och sedan skulle fiolmusiken ha börjat spela hysteriskt och resten förstår ni själva.
Finns det något läskigare än ensamma gungor som gnisslar fram och tillbaks oberoende av vinden?
Skriver jag inget imorgon vet ni att man borde börja leta efter mig.
Mamma jag vet hur det känns och det är mera än obehagligt. Det känns inte mera som om man är ENSAM i rummet mera. Eller??
SvaraRadera