Om ångest

Bara för att jag har haft så himla lite att göra i mitt liv tidigare har jag ju nu lyckats skaffat mig ett litet jobb vid sidan av allt det andra! Det är nu min första "stå- på- egna- ben" vecka så jag har känt mig lite stressad och "all over the place" några dagar, för att citera en god vän till mig! ;)

Eftersom jag redan från förut haft ångestsyndrom med bland annat panikattacker och hjärtarytmi blev jag inte så förvånad över att jag knappt kunde somna igår utan låg och varvade för att sedan vakna av ordentlig hjärtklappning imorse.
Äh. Vad skulle nu det vara bra för...
Men så blir det direkt när jag har föör mycket helt enkelt. Och har man en gång fått det så är det tillbaks så fort man får lite extra belastning! (Senny sjuk, min tentamen som jag måste hinna fatta något av tills på måndag, passa tider, ringa hit, ringa dit, koordinera,bry sig, skynda sig, bli irriterad på allt som inte funkar, ja ni vet ju allt det där.) Allt ska man veta, allt ska man orka, allt ska man bära, kunna, fixa, vara...

Men jag är ju inte precis ensam om att lida av liknande. Jag vet att ångestsyndrom, paniksyndrom o. dyl är väldigt vanligt och eftersom vi just nu håller på läser särskilt om det i skolan kan jag ju delge mina kära läsare lite!
Alla vet inte hur vanligt det är och framförallt inte hur otroligt handikappande det är för den som lider av ångestsjukdomar!
Det är ungefär som när folk säger:
"- Jag har sån migräään idag!" och så har de lite vanlig huvudvärk. Som i och för sig också är jobbigt men i klass med migrän är det inte.

Åtminstone fyra av följande symtom skall man ha för att uppnå kriterierna för diagnosen panikångest:

• hjärtklappning
• svettning, darrning
• andnöd
• kvävningskänslor
• tryck över bröstet
• illamående/obehag i magen
• yrsel
• overklighetskänslor
• rädsla att inte ha kontroll/ bli tokig
• dödsskräck
• stickningar/domningar/värmevallningar

Attacken kan komma helt oförberett (behöver inte komma i samband med en särskild händelse alltså) och ofta tror man att det rör sig om en allvarlig sjukdomsattack. Detta leder ofta till att man tror att man är dödssjuk.

Ofta kan attackerna bli mer lätthanterliga då hälsoundersökningar är gjorda och man kan därefter ha lättare ta kontrollen eftersom man vet vad det rör sig om. Viktigt är dock att stöda personer med dessa upplevelser och inte förringa deras ångest.

Personer som lider av detta drar sig ofta undan från platser med mycket folk (köer, bussar) och vågar inte heller alltid gå ut ensamma tex på promenad i skogen av rädsla för att drabbas av en attack mitt i allt. 

Ofta tror man verkligen att man ska dö och tappa kontrollen och känslan är synnerligen verklig trots att omgivningen kan tycka att man överdriver.

"-Bah! Alla är väl stressade nu för tiden vettja!"

Hört det någon gång?

 

Själv har jag sex av dessa symtom och mina symtom kommer ofta när jag är på väg någonstans i bil eller på kvällarna när jag varvar ner/läser/ sitter vid datorn. Jag tycker dessutom att det är jätteläskigt att gå ut på promenad ensam om ingen vet var jag är och hur länge jag har varit borta eftersom min första riktiga attack uppträdde en lördag precis när jag gick ut på motionsrundan.

Löjligt? Överdrivet?

Lider du av något liknande eller har en anhörig/vän som gör det?

Hur är det? 

Vad gör ni för att ta kontrollen?