Man kanske skulle kunna...ellä?

Idag har jag varit till BB och hälsat på en alldeles nyfödd, jätteliten bebis!!! Ååå, det var underbart! Men är de så där små faktiskt??? Och har så där smala ben, ynkliga skrik och fjuniga huvuden? Otroligt! Vilka mästerverk!

Inte utan att man....hm. Ja.

 

Ibland kan jag tänka på hur annorlunda det antagligen skulle vara att bli mamma nu (vid denna ringa ålder menar jag) jämfört med då när man egentligen fick sina barn! Inte bara det faktum att man nu skulle kunna köpa de allra sötaste små babykläder i ett stort urval av babybutiker- på den tiden fanns helt enkelt inga roliga butiker på Åland! (Polarn & Pyret huserade ett tag på Zeipels bottenvåning men där handlade man inte ofta med enbart mammapengen på kontot!) (konstigt att de måste stänga luckan liksom)

Utan man skulle nog också ha en helt annan syn på både själva bebisen och hela livet runt omkring om man kläckte ur sig en ny arvtagare i dagsläget! (jag tror att jag menar "jag" där jag har skrivit "man")

 

Kanske skulle jag prioritera annorlunda i nuläget, helt enkelt? Och se det stora i miraklet på ett högre plan? Kanske njuta av själva tilldragelsen på ett annat sätt och inte bara ta föräldraskapet...förgivet liksom, vilket jag kan uppleva i efterhand att jag gjorde då.

"Dagens mammor" verkar så mycket mer verklighetsförankrade och medvetna???

Jag var ju ganska ung, 21 år, när jag fick första barnet och dagens mammor kanske är några år äldre än så och därmed verkar lite mer självständiga och förnuftiga? (Dessutom har vi ju vårt kära internet som upplyser och stöder oss var vi går, det kanske också har förändrat insikten i föräldraskapet på ett tidigare stadium?)

 

Sedan är det kanske så att man alltid undrar lite hur "det andra föräldraskapet" skulle ha varit?

(Och det är ju faktiskt lättare för oss som fick barn i yngre år att klämma ur oss barn i det äldre spektrumet än för dem som väntade tills de faktiskt var i slutändan av "bäst- du-besöker- BB-före-datumet".)

 

Som unga föräldrar orkar man bra (?) med kids och jobb och allt kaos runtomkring. Men ekonomin är ofta s-k-i-t de första åren förstås.

Man kommer däremot tidigt i livet att kunna göra roliga saker som att åka på skojiga resor med sina halvstora ungar och de kommer förhoppningsvis att själva föra barn till världen som man får äran att ta hand om ibland medan man ännu orkar...

 

Som "äldre förälder" är det i min fantasi lite annorlunda. Kanske har man bättre ekonomi, huset är betalt, man är inrutad, lugn och avpartyfierad. Nu skall man bli förälder och går in för det till 120%. Man är lugn, fokuserad och vet alltid var barnets nystrykta blusar, 2 ihophörande sockor och galonisar befinner sig samt koordinerar middagsmaten med dagis & skolas veckomatsedel så familjens kost blir allsidig. Semestrar planeras väl och man gör verkligen alltid något.

En skidresa på sportlovet, en Gran canariatripp på vintern, bor på stugan sin och är ute på det härliga havet med den fina båten på sommaren, spelar tidskrävande familjespel på helgerna...

Men: kanske ungen blir lite bortskämd för man orkar helt enkelt inte vara sträng?

 

Ja. Oj vad det spann loss i tangenterna (Kan vara ett av de längsta inläggen i bloggens historia...) Men "några" såna djupa tankar började jag iallafall tänka idag efter det väldigt omvälvande besöket hos den jättenyfödda bebisen som är ett mirakel av gullighet. (mamman är dessutom lika ung som jag)

 

Men jag är inte dummare än att jag förstår att jag lurar mig själv- så jag kommer alltså inte att kunna övertala mig själv att få fler babysar! Nope.

Folk i min närhet har nämligen den goda vanan att sköta sånt så jag har bara att hänga på dem liksom.

Tack för det, och till er tänker jag inte berätta hemlisar om hur vardagen funkar i hem som har barn i tonåren eller åldersmässigt däromkring. Håll er lugnt till förlossningsberättelser och förfasas över dem så länge ni kan.