Min födelsedag blev helt klart en form av uppvaknande. Inte nog med att jag städade två dagar före och bakade dagen före för att sedan kunna ta det lite lugnare på själva födelsedagen. En aldrig tidigare upplevd erfarenhet av planering måste jag erkänna. Tidsoptimisten Manjana Mattsson brukar inte stressa upp sej förrän det i princip redan är för sent....

Men det här planerandet måste jag göra om, jag upplever fortfarande en fin känsla av tillfredsställelse av just vetskapen att jag var ute i goood tid.

Som en gammal dam som ska ha kafferep tisdag 8 dagar och redan kan sitta lugnt tillbakalutad och gunga knarrande i gungstolen, trygg i vetskapen att kaffebordet är färdigdukat med sköra finporslinet och små hemvirkade dukar över 7 sorters småkakor. ( AHA! är det DÄRFÖR tantkakor ska vara hårda!)

Så redan före själva födelsedagen förstod jag på något sätt vad som hade hänt. När jag sedan fick en massa presenter i form av hängmatta, härligt tjocka pocketböcker och flertalet flaskor lyckobringande vin...ja, ni förstår ju själva.

Jag är vuxen. På gränsen till gammal. Det-är-kört.

För när man är så gammal att man blir uppfylld av ett inre, milt lysande, ljus vid tanken på hur välplanerad man varit samt njutningen av att få en hängmatta där man kan spendera lediga dagar i sällskap med boken och vinet och får obehagliga rysningar vid tanken på eventuell uppklädning, sminkning och folksamling i kombination med rockig bra musik har man gått över gränsen.

Det som lindrar lite är väl att jag iallafall inte bakade hårda småkakor utan det förutom den goa jordgubbstårtan blev både mjuka Viviannes havrerutor och Goda bullar som är mormors gamla recept. Det värsta var väl att jag bakade den där kakan som heter Pensionärskaka, men den kan man kalla Sverigekakan oxo.

Så det så.