Hur tänkte jag nu...?

Påminn mej gärna om någon månad att jag var för klen till sinnes. Att jag tyckte det var grymt att dessa varelser skall svälta till döds och tyna bort i snålblåst och kyla. Att jag rundhänt bär ut rotfrukter och havre och inte tycker illa vara då de inte ens springer undan då man kommer sopande med snöborsten.

Att jag nästan skulle kunna sy upp ett antal skära små rådjursteddyhalare med kardborreband för lättare på och avklädning och ställa ut långa rader med snowjoggings så det räcker åt hela lilla familjens små oskyldiga tassar nu då de måste kliva i skarp skare och hårdfrost.

 För i april och maj kommer jag nämligen att minnas tillbaks och häpna över min svaghet. Jag kommer att undra vad det var som fick mej att tämja stora horder med rådjur och likt Snövit le mjukt och ta dessa väna små varelser till mig med drillande sång istället för att med njutning se på då de svagare och svagare, tärda av klimatet, får böja sina sväljande halsar och segna ner.......

I vår kommer råbarkade svordomar att skalla över nejderna då husmor minsann missunnar dessa AS varenda litet tulpanslick och rosknoppegnag, var så säkra.