Att jobba med människor

När jag tänker på varför jag vill vara sjukskötare är det några punkter som är de mest framstående.

Jag vill att sjuka människor ska känna sig trygga.

Jag vill att vårdpersonalen ska vara engagerad i sin uppgift och tänka utanför boxen i en strävan att hitta problem och deras lösningar.

Jag vill att alla inom vården skall öppna sin famn för patienten, den som är sjuk ska aldrig någonsin behöva känna det som att hon är "jobbig"! Då man är sjuk är man otroligt utsatt, rädd och vilsen.

Vapendragare är vad jag vill vara!

Lite egoistiskt är det väl också. Det känns bra att ge detta stöd åt någon! Att veta att man gör skillnad, att man gör det rätta. För någon. Att göra gott. Det fyller väl något hål i själen antagligen......

Detta kräver antagligen en form av styrka men också ett stort mått av mjukhet. Jag har sett döda personer många gånger men idag var det lite värre än det brukar fast jag inte ens kände personen som gick bort.

Men det är ju inte bara patienten jag vårdar utan även de anhöriga som sätter spår i mitt inre. Önskan är att alltid uppnå en lycklig utgång på sjukdomar men sanningen är den att alla någongång skall dö. Ett lyckligt slut är inte alltid vad det blir.

Och ibland är inte döden för den sjuka det sorgliga utan de anhörigas förtvivlan och chock kan vara det som är mest ledsamt.

Det är okej att känna sig ledsen fast man är professionell. Det kan till och med visa åt de anhöriga att sorg är okej- man behöver inte skämmas för att man är ledsen!

Men det är inte okej att ha tårar i ögonen när man ser på "Kvällen är din" med Martin Stenmark. Men det är klart. Om vi snackar Tommy Nilsson kanske man kan göra ett undantag.