Påminn mig

När bussen kom hoppade busschauffören ut för att ta hand om min resväska. Munnen var ihopknipt och rak som ett streck, möjligen vinklad en aning neråt. Då jag steg ombord och betalade fullt pris för ståplats i 40 graders svettluktande värme förstod jag varför. Särskilt när den åksjuke mannen några säten framför ynkligt började hulka och kräktes ljudligt i en liten påse.
Ångorna steg.
Tonårsgrabbarna som satt och låg, rangliga och utsträckta på bussgolvet där längst bak i bussen med sina skrävlande nunor i ljumskhöjd på mej pratade ljudligt om hur vidrigt det skulle bli att åka på klassresa när också alla de jättefula tjejerna i klassen skulle med. Sånt borde förbjudas tyckte de.

Ombord på båten visade det sig att inte en enda sittplats fanns att uppbringa. Att jag hade struntat i att äta god, grillad grisfilé hemma med familjen före jag åkte på grund av lite tidsbrist kändes nu bittert. Avgången blev dessutom försenad på grund av väntan på ambulanstransport- någon hade råkat ut för en sjukdomsattack ombord och fick åka in till sjukhuset istället för att fortsätta spara pengar genom besinningslöst shoppande i taxfreen.

När 45 minuter av resan återstod hittade jag en sittplats i cafeét och för att inte gå miste om den köpte jag fort en räkmacka istället för något gott och varmt som jag hade fantiserat om.

När båten kom i hamn stod jag med pensionärerna längst fram vid landstigningsdörren. Jag var arg på gubben till höger, han hade tidigare suttit på huk med ena benet skrevande rakt ut och blockerat hela gången mellan förvaringsboxarna. Där satt han bredbent och spände fast en hel trave öllådor (med hjälp av sin fru, bäste vän, dennes fru och ett spännband) framför min förvaringsbox i 10 minuter.
Varför kan endel människor inte ta sina saker och gå åt sidan medan de förbereder sig inför Den Stora Flykten nerför landgången?
Och hur kommer det sig att varje gång landstigning skall ske står ett ogenomträngligt lager av stapplande människor med rullväskor längst fram och stampar och trampar otåligt- bara för att knappt inte komma framåt när det väl är dags?
Borde inte människor som vet med sig att de är lite knaggliga och långsamma hålla sig åt sidan lite när 430 andra passagerare också vill ut ur armsvettslukten och få andas annat än andras andedräkt?
Nä, stapplande och tikketi-tokkande blandat med slääääp-dunk-slääääp-dunk steg hörs samtidigt som rullväskors osmorda hjul gnisslar plågat.

I kurvan körde jag iallafall om. Ljudligt muttrande tror jag.
Senare, i bussen, satt jag och tittade ut på kaoset som utspelade sig på bussplanen. Busschauffören likaså.
Han stod majestätiskt utanför bussen med armarna utspända i bågar likt en cowboy redo att dra pistolen.
Ena handen i fickan och skramlade med..vad jag hoppas var... mynt och inte dunsade med pungen innanför de lösa chaffisbyxorna. (Lönndomsdunsande är ett betydligt vanligare beteende än jag har vetat om ska jag säga. Nu när jag har tittat mycket på folk under mina världsreso vet jag och det skrämmer mig lite.)

Folk drar i sig av de nyinköpta taxfreecigaretterna så glöden är längre än pappret på ciggarna och öllådor körs vingligt på handtruckar av lyckligt leende människor tvärs över planen. Barnen skrattar med långa trådar av segt godis mellan sina små, malande käkar och illamående ishockeysörjande fyllon kräks synligt och glittrar i kvällssolen.

Det är då hon börjar, där bak i bussen. Skrattar berusat sitt
-TIHIHIHIHIHIHI, AAAAaaaahahahahahaha, åt absolut ingenting tillsammans med sina väninnor som alla skrattar likadant. Med hesa,överskrattade röster kvider de ikapp och slår sej på knäna.
- Vilket smittande skratt, säger en röst bakom mej och jag måste vända mig om för jag tror banne mej att det är Björne.
Ni vet, Björnes magasin? Han med snigeln.
Men nä, det visar sig efter hand att han heter Lennart och hans kompis heter Sickan. Bara en sån sak. En klassiker.
Lennart och Sickan, Björne och Snigel.

När jag kommer hem är jag så uppvarvad att jag inte kan sova. Halv ett tittar jag på klockan fortfarande. Klockan två vaknar jag av att något brummar. Det är kylskåpet. Jag stiger upp och knuffar till det så grädden trillar omkull där inne.
Klockan tre och klockan fyra vaknar jag igen och klockan fem ringer väckarklockan. Dags för en ny, härlig dag.

Påminn mej lite: varför tycker alla så mycket om att resa? Är det för alla härliga människomöten kanske? :)