Ååååh vad jag önskar jag var vacker...

Verkligen. Man har en bild av sig själv. Av hur lycklig man skulle vara. Man skulle svepa in i rummet och allt i tiden skulle stanna, för skönheten man bär är andlös för alla och envar som skådar den....

Nja, inte riktigt kanske men något ditåt....

Är det något instinktivt och genetiskt hos oss kvinnor som manar fram denna önskan att vara vacker och tilldragande? Man är obekväm med sig själv och skäms lite om man inte är till sin fördel i tillfället. Man skall ha en snygg kropp, ett skönt ansikte, en tilltalande personlighet och vara allmänt attraktiv. Man skall passa i en särskild mall. Man skall utklassa sina rivaler och behaga mannen. Männen.
Man kanske inte kan få dem alla- men de flesta ville iallafall ha en......

Attraktivt är bestämt av mängden och beskrivs närmare med ord som timglasfigur ej vägande över 55 kg, gnistrande ögon under förföriskt sänkta ögonfransar, väl framhävda kindben  och markerat hakben, stunsiga bröst gärna  i en oproportionerlig storlek, en fast midja formad av långa,slanka muskler (gärna sixpack) (VET ni hur mycket arbete det kräver av en kvinna att bygga upp ett sixpack???Det är sjukt oresonligt mycket jobb iallafall..) inte för breda höfter men gärna en fast, utstående rumpa a´La Lopez, långa slanka ben med vader som passar både sexig kortkort, dräktkjol, jeanstights, kostymbyxor samt porriga luderkängor, smala fötter som kan framhävas i sensuella sandaletter, hy slät och rosig samt fri från orenheter & kvisslor (men gärna "skönhetsfläckar" på förutbestämda sexiga, avundsvärda ställen)  men som även har en tendens att lätt bronsfärgas och få en strålande lyster vid minsta touch av solen. ...
Jag kunde fortsätta min lista i evigheter. Och tänk på oddsen att födas till ett utseénde som detta. Lättare att bli miljonär en gång i veckan på Lotto.

Ska jag berätta hur det känns att vara bredast på mitten och bestå av tre fjärdedelar överkropp istället för tvärtom? Okey, det är inte attraktivt och inte är det roligt heller. Jag har dessutom så korta armar att jag knappt kan bädda en normalbred säng men inte fan tänker jag göra så här iallafall:

Bild hämtad från Svensk Damtidning

Vi kvinnor pressas till att aldrig få känna oss tillräckligt attraktiva just som den vi föddes till. Varför???

Varför måste det vara så obekvämt att se ut som jag gör?
Varför måste jag köpa skönhetsprodukter för en halv månadslön och ändå inte vara nöjd med mitt utseende någonsin?
Varför måste jag stå framför min spegel och syna mig själv och ondgöra mig så fort jag skall på fest (eller annat, vart man än ska liksom....) istället för att bara få ta på mig kläder och sen åka iväg och ha KUL (eller handla mat)???
Varför måste jag känna en oro att min dotter ska behöva göra ingrepp i sin unika, vackra, perfekta lekamen för att passa in i något så onaturligt som vårt samhälles idealkvinnobild?
Varför måste jag vara rädd att hon skall må dåligt om hon inte blir en levande barbiedocka som passar perfekt i mallen?
De stackars kvinnorna på bilden ovan är  var unika, vackra kvinnor som har pengar nog att förändra sig själva för att försöka passa in i mallen, i modeagenturers kollektioner och dessutom är skadade nog att själva tro att de förbättrat sitt utseende. Självsvältande, opererade vaxdockor.
Gråter de inte inombords, sina stela grin till trots?

Tack och lov att mina ben är för korta. Det skulle ta allt för ont att ligga i sträckbänk och dra ut dem 350%. Men de skulle ju å andra sidan bli jäkligt smala.